Att vara sjukskriven är en kamp. Framförallt en kamp att komma tillbaks till livet jag hade med arbete, mycket underbara kollegor och helt underbara kunder. Jag saknar det livet något så enormt, så det finns knappt ord för det. Mitt liv, som sjukskriven, är ett liv som kraftigt har förändrats till det sämre. Ja, jag har en fantastisk familj som är mycket förstående och ja det finns vänner som gör det också. Men, biten med ett arbete att gå till, den är borta och jag måste vara realist och konstatera att det livet inte kommer att komma åter.
Nu, har livet börjat med att återuppta kampen att få min känsla av ett människovärde tillbaks och den kampen är mycket energikrävande.
Jag har träffat många läkare, sedan min skada 2015. I Värmland har det varit mycket svårt att få kontakt med läkare, som är förstående över min situation. Över det liv jag hade och som jag inte har. Livet förändrades att gå från att lägga energi på sitt arbete till att lägga energin på att orka med livet. Men, den energin måste jag hitta, varje dag, för att ge upp livet är inte aktuellt.
Jag träffade en läkare i december 2018 på en vårdcentral i Arvika. Tyvärr fick jag inte behålla den fantastiska läkaren längre än sex veckor. Efter de veckorna, har det varit en stadig kamp, en kamp om att bli trodd.
Denna kamp har nu lett till att jag inte orkar med läkarna i Värmland. Jag ger upp försöket med att hitta en läkare på en vårdcentral som är intresserad av att försöka hjälpa mig. Hjälpa mig att bryta den destruktiv vardagen jag lever i. Jag skadar inte mig själv och jag tänker inte göra det heller, men kroppen tar mer skada av bristen av hjälp från läkarna i Värmland. Så, det ger mig då ett enda val. Åka 190 mil, för att återigen komma i kontakt med den läkaren och som är den som kan hjälpa mig, för att nå en långsiktig positiv behandling av min skada. Detta gör jag för att minska den tid som jag kommer att vara arbetsoförmögen. Om jag sedan någonsin återigen kommer att kunna ta ett arbete, ja det är för tidigt att säga i dagsläget.
Så besviken på systemet och att vi inte skapar de förutsättningarna man kan skapa för en patient.
Micke
