Att växa upp utan en biologisk förälder, kan för många vara svårt. Det vet jag tyvärr en del om, eller snarare så vet jag hur jag själv kände det och hur jag accepterat det. Bara för att jag nu känner och kände så som jag gör/gjort betyder det självklart inte att det är så för alla. Inte har jag en aning om hur det format mig som förälder, utan det får mina barn svara på. Men, jag hoppas de inte är för besvikna på mig.
Jag var självklart full av frågor, om/till min biologiska pappa under uppväxtåren. Frågor jag ställt till olika personer i omgångar genom åren och självklart har jag ställt flest frågor till min mamma, jag vet också att jag ställt många frågor till farmor och farfar och andra. De har svarat så gott de kunnat, det är i alla fall den känslan jag fått och har ingen som helst anledning att misstro dem. Men de riktiga svaren, hade ju bara han kunnat ge, om det nu hade varit någon anledning att ställa frågorna. Frågor jag bär på än idag, kommer jag aldrig få ett svar på då pappa dog innan jag hann ställa dem. Jag hade tänkt mig att ta mitt ”muckbidrag” och åka ner till Uddevalla och ställa just de frågor jag hade. Självklart, kan det vara så att han inte hade svaren men också kanske han också hade frågor. Tyvärr avled han 4 månader före jag kunde göra det.
Jag vet att det inte gått någon nöd på mig, utan min biologiska pappa. Jag har haft många bra vuxna personer runt mig i livet, framförallt har jag haft och har en fantastisk mamma som verkligen gjort allt för mig. Det hon har gett mig och gjort/gör går inte att tacka för i ord. Det finns helt enkelt inte nog starkt positivt ord för det. Det är framförallt mamma och min farfar som gjort att jag blivit som jag blivit och själv är jag nöjd med det. Ingen är felfri, men jag har inget att klaga på då jag tycker att det inte är så allvarliga fel på mig.
Men, jag har konstaterat att så är fallet om frågorna och jag har konstaterat att livet är bra gott att leva ändå, så jag är allt annat än bitter. Jag har haft en ”pappa” under min uppväxt, som jag verkligen känner som pappa, trots att han inte var det. Men när jag tänker på vad pappa skulle ha gjort är det han som jag tänker på och inte på min biologiska pappa, trots att jag förlorade han när jag bara var 8 år.
Med detta sagt, kan jag enbart konstatera att livet är allt bra gött att leva. Frågorna ligger i minnets arkiv och där kommer de ju alltid vara.
Älskar dig mamma!
Micke

