Att vara anhörig, till en person som har fysisk eller psykisk sjukdom, kan många gånger vara mycket jobbigt. Det är fullt naturligt, för det är ju ingen som vill, att den man älskar ska vara sjuk. Det skapar en massa frågor hos den anhöriga, frågor som det kanske inte ens finns självklara svar på.
Under nu, många år, har jag haft en nära anhörig som drabbats av psykisk ohälsa. Tyvärr, lever skammen kvar att prata om det kvar i samhället, av ingen anledning för det är ju inget som man väljer att få. Det är en sjukdom, precis som alla andra. Det som gjorts, från psykiatrins sida, under dessa nu 12 år är enbart att släcka de akuta sakerna. Men, ingen kraft har sats in, för att hjälpa till med att jobba med den underliggande orsaken till det dåliga måendet. Det är synd, för det hade sparat stora pengar för samhället men framförallt hade det sparat mycket personligt lidande.
Personligen, vill jag se ett mycket större arbete, just med det arbetet. Jag är lika säker på att min anhöriga också önskar det. Men, man ska också orka begära det, när man redan mår dåligt. I tillägg till detta, tycker jag det är mycket konstigt att inte vården jobbar med detta per automatik. Jag ser ju hur arbetet går till väga med mig själv och de fysiska krämporna jag har – exempelvis så ska jag nu gå ner i vikt, så jag hamnar på ett BMI som är 32 eller lägre och jag är på god väg att klara det. Detta ska jag göra, för att effekten av den ryggoperation jag måste göra, ska bli bättre. Detta är då ett förebyggande arbete som ortopedin gör helt rätt i att sätta som krav på mig. Men, det är ju tyvärr så att det är lättare att jobba med de fysiska än det psykiska.
Jag hoppas och tror fortfarande att det finns ett ljus i mörkret. Därför blev det inget inlägg igår och ett försenat idag. då jag var på Karlstad sjukhus för att återigen be om hjälp igår, Det tar mer på krafterna än man tror, men är en sak som måste göras.
Micke