Ibland måste jag skratta åt mig själv. Andra veckan och jag sitter med torka redan om vad jag skriva om. Jaja, käften brukar ju fungera för pratglad är jag, så ska nog få igång detta också. Det är ju ett sätt att prata detta också.
Innan jag började med veckobrev hade jag fått det på förslag från en person i min kompiskrets. Samma person har också kommit med förslaget POD. Pod blir det ingenting av, då det känns som att det kommer ta för mycket tid och jag har ju inte skött denna hemsida så bra på ett tag, då känns det fel att dra på mig än mer arbete. En vän till mig, har berättat om just veckobrev, som ett annat parti gör här i Värmland och jag har varit inne och läst dem och jag tyckte det var ett bra interaktivt sätt att nå ut till väljarna, förutsatt att någon läser dem förstås. Men, det vet jag att det går då jag har fått gensvar på det första och det är ju alltid roligt att få.
Två saker kommer ske, varav veckobrev är en sak. Det andra är att jag vill börja med träffar med allmänheten, där det är ni i allmänheten som kommer sätter frågorna, som vi ska samtala om, när ni kommer. Vi kommer självklart inte att kunna lösa världsfreden eller andra stora frågor på dessa träffar, men jag är säker på att vi kan ha bra samtal gällande olika kommunala frågor och det är just det som är målet med träffarna. Jag och alla andra som valt att engagera oss politiskt, har aldrig haft eller kommer aldrig att få svaren på alla frågor. Det är inte ett krav man kan ställa på någon. Men, vi kan träffas och samtala med varandra för att på detta sättet bygga upp en kunskap om ett ämne, som jag sedan kan jobba vidare med inom politiken. Självklart är det jag själv som avgör om jag gör det, då jag är medlem. Vill man sedan driva en fråga som jag inte gjort, ja bli medlem då i ett parti så kör vi därifrån. Självklart vill jag att alla ska bli medlemmar i Socialdemokraterna, men jag inser också att så kommer det inte att bli. Men, för er som redan nu känner, att ni vill vara med på resan och bli aktiva medlemmar i Socialdemokraterna, ni kan klicka på denna länken, bli medlem nu tryck här så kan vi gemensamt jobba för ett än bättre kommun att bo i.
Vad, tycker ni då, namnet på dessa träffar ska bli? Samtals(sen veckodagen)? Det är i alla fall ett namn jag har funderat på. Sen, för att göra det klart, mötet är öppet för alla politiker att delta i, men det kommer enbart att bli politiker från oss Socialdemokrater och jag hoppas och tror att detta kommer bli ett intressant och roligt återkommande inslag för många av oss.
Detta kommer jag också att prata med mitt parti om att påbörja också och jag har som mål att vi ska träffas i foajen på Folkets Hus Åmotfors. På träffen ska jag få till att partiet bjuder på kaffe, te och saft, men vill man ha något att tugga på själv eller bjuda andra på, så får man ta med det själv. Det är alltså tänkt att det ska bli som en knytsamtalsträff och jag hoppas detta kommer att utveckla sig till att vi fortsätter att träffas sen även efter valet. Det är ni väljares åsikter, som är det viktiga i allt politiskt arbete.
Denna vecka kom jag då åter till att åka till Ackis, som jag skrev om i förra veckobrevet. Det var en jobbig resa att göra, då jag inte visste utgången av den och tyvärr så kröp ångesten på igen. Inte en ångest som ger att jag tänker ta livet av mig, eller att genomgå eventuell behandling, utan en ångest över att dö. Jag vill inte dö ifrån allt och alla som jag har i mitt liv och som jag älskar. En del, säger att det eller det ger mig lycka i livet men sådan är inte jag. Lycka för mig, är sådant som jag inte kan köpa. Min fru, mina barn, min vän i Bagn och de jag har här i Koppom, min mamma, mina djur, min vän och mentor i Åmotfors – Ja, ni ger mig lycka i livet. Det finns fler, men alla ni som vet att ni betyder mycket för mig orkar jag inte rada upp här, ni vet ju själva om det och det i sig är huvudsaken. En lycka som helt enkelt inte går att köpa. Det finns tre stycken som delar den största lyckan i mitt liv och det är ju förstås mina barn. Efter detta är det svårt att gradera er alla, för ni är alla enormt viktiga i mitt liv, men på olika sätt, men jag skulle nog säga att det är min fru och min mamma som sedan delar platsen efter barnen. Men, för att summera all denna text, som det inte var meningen att det skulle bli – Jag älskar er alla och jag känner att ni ger mig kärlek tillbaks.
Om jag nu ska ta och skriva lite politik, ja då är ju världen tyvärr fortfarande hårt drabbad av Covid och den pågående pandemin. Det är glädjande att många inser allvaret i detta och vaccinerar sig, men tyvärr det gäller inte alla. De som har medicinska skäl att inte ta det, det förstår jag, det är ett undantag. Men, ser man det folket skriver på nätet om att det är än det ena än det andra i dessa sprutor, ja då funderar jag på hur dum mänskligheten är. Ja, man kan få biverkningar av sprutan och ja alla hjälper det inte, men så är det med alla mediciner, tyvärr. Men, riskerna med att inte ta dem är större. Själv är jag i en riskgrupp, så jag tar dem och vaccinet som kallas för säsongsinfluensa vaccin. Det är inget jag tvekar med att göra. Ja, det är så att det är upp till var och en att bestämma om man tar vaccinet eller inte, men man ska då vara klar över konsekvenserna. Jag och alla personer har också en rättighet och den är att det är jag som bestämmer om jag ska ta emot vård av någon som är ovaccinerad. Själv, tar jag inte emot det och jag tycker inte att regionerna eller kommunerna i Sverige ska ha folk anställda inom de olika områdena vård och omsorg som är ovaccinerade, så länge som man inte har ett medicinskt skäl förstås. Då ska man antingen omplaceras eller bli friställd från sin tjänst. Alla människor måste förstå att viruspandemi är allvarliga saker och ha man inte förstått det nu, ja då kommer man aldrig att förstå det heller. Men, det är klart det finns alltid alternativet att man inte vill förstå det också.
En, partivän tillika mentor till mig, har fått mig att fundera på en fråga och den gäller en mycket viktig fråga, som har försvunnit från den politiska dagordningen under de snart 35 åren, som jag nu har engagerat mig på olika sätt och i olika mängd i det politiska arbetet. Den frågan är Fred. Jag sitter av och till och funderar på när jag hörde ett parti, på riksnivå, som pratat om just den frågan och jag kan inte komma ihåg när. Vad har skett som gjort att vi, nationellt, har släppt denna väldigt viktiga fråga? Anses det som en oviktiga fråga eller anses det som en självklar fråga som ska drivas av någon? Denna ”Någon” är en farlig person, för det brukar tyvärr inte bli något gjort av någon. Vi, alla människor, måste inse allvaret och ta ansvaret för världen och allt vad det innebär och då är Fred det absolut viktigaste ämnet.
Micke
