18 juni 2015 skadade jag mitt högra knä i en fallolycka här hemma. Det kändes omedelbart att något seriöst hade hänt med tanke på smärtan som uppkom och det enda jag orkade säga till den som var med mig var, hämta min fru. Ambulans kom och körde mig till Arvika sjukhus och där konstaterades att jag fått vätska i knäleden samt blåmärken. Jag skulle hem och vila och om tre dagar skulle jag kunna gå på benet igen.
Detta var då min första kontakt med vården runt om mitt skadade knä och fram tills 23 december 2015 få sju olika diagnoser från en hög med olika läkare. Den 23 december ställdes då diagnosen av en överläkare på ortopeden i Karlstad främre korsbandsskada (ruptur). Då hade redan magnetröntgen av benet gjorts som underlag för diagnosen. Då man fortfarande då höll på att bygga det nya operationshuset på Centralsjukhuset i Karlstad blev jag erbjuden operation hos annan enhet i enlighet med vårdgarantin och det stället som landstinget i Värmland hade avtal med. Denna enhet var Capio Mowement i Halmstad. Mycket nöjd med detta ser jag nu fram emot operation av det främre korsbandet, för detta skulle innebära att jag snart förhoppningsvis skulle vara tillbaks på jobbet.
18/3-2016 är det så dags och jag tycker mig ha fått mycket bra information av all personal i Halmstad om hur det skulle gå till och jag skulle vakna efter operationen och känna att det var kallt runt mitt knä. Detta för att, för att hålla nere svullnaden och därmed smärtan har man ett isbandage. När jag vaknade så förstår jag väldigt snabbt att allt inte var rätt, för redan när jag vaknar känner jag att mitt knä inte är kallt och jag hör orden, det var ju synd att detta inte gick bra. Mina tankar börjar då snurra, vadå inte bra? Känner ju smärtan inne i knät att de varit inne, men vad gick inte bra? Jag får till slut svaret av kirurgen som varit inne i mitt knä att de hittat mycket mer skador än vad som var anmält från mitt landsting. Främre korsband av, bakre korsband av, inre ledband av och två trasiga menisker. Hur kunde allt detta andra missas av Landstinget?
Under augusti månad 2015 är jag inne och tar magnetkameraundersökningen som min operation i mars 2016 baseras på, men den 17 november 2015 så brakade det till i mitt knä en andra gång och jag fick ytterligare en gång ta en tur med ambulans till Arvika sjukhus och efter den gången togs aldrig någon ny magnetkameraundersökning, trots att det ljudet som gick igenom min kropp innan den nya otroliga smärtan då kom var ungefär som när man tar en gren och knäcker den. Det knakljudet är det närmaste jag kommer beskrivningen och berättade det för både ambulanspersonalen samt för undersökande läkare. Där och då misstänker jag att resten av skadorna uppkom.
Efter min avbrutna operation anmälde jag självklart mitt ärende till Patientnämnden samt till landstingets försäkringsbolag (LÖF). Här kommer då en intressant händelse. Till patientnämnden skrivs det ett svar från landstinget här att en felaktig bedömning av min skada faktiskt är gjord, men svaret från den sk specialisten som yttrade sig till LÖF ser att landstinget inte har gjort något fel. Yep, känns ju betryggande för patienterna när läkare som aldrig träffat mig kan yttra sig på ett sådant sätt. Men mitt ärende är inte färdigt där än. Mitt svar blev en överklagan där jag berättade om just detta samt att jag frågade vilken av de 7 olika diagnoserna som var rätt med tanke på min avbrutna operation pga felaktig diagnos. Mitt ärende har i alla fall återupptagits av LÖF, i dagsläget vet jag inget mer än så.
Då min situation var och fortfarande är som den är reagerade läkarna på Capio i Halmstad och satte upp mig för en ny operation som också beviljades av landstinget i Värmland. Min knäled skulle nu bytas ut. Detta för att det gick snabbare att få en sådan operation för man kunde också reparera mitt knä, men det kan då vara årsvis med väntan då det är under 10 kirurger i Sverige som gör det. Självklart tar jag då hellre den snabba vägen, jag vill tillbaks till jobbet. Inför den nya operationen som skulle ha skett 25/5 2016 får jag åka ner och träffa kirurgen som ska göra det, men han är inte helt överens med sin kollega utan han tycker att vi ska träna knät och se om det blir någon förbättring, samt försöka få till att jag får förtur till Capios enhet i Stockholm för en operation där och reparera knät. Självklart reparerar jag hellre knät än byter ut delar av det om det finns chans att få förtur. Sagt och gjort, var nere hos en fantastisk enhet i Halmstad och knät blev bättre. Men träningen var inte direkt behaglig, men effekt hade den ju. Träningen var direkt plågsam och förknippad med mycket ökad smärta, men den blev ju mindre efteråt och verksamhetschefen i Halmstad klarade ordna förtur. Jag ska i ärlighetens namn säga att Capios enheter både i Halmstad och Stockholm är fantastiska. All personal ska ha all heder i sitt arbete. Proffsigt engagerat men samtidigt personligt på alla sätt och vis. Jag är så enormt tacksam för allt alla har gjort och gör för mig av dem.
Kommer efterhand till Capio i Stockholm och ett läkarbesök där. Nu har också Capio i Halmstad tagit nya magnetskamerabilder där alla skador syns, samt att en kirurg i Halmstad faktiskt har varit inne i knät och sett skadorna. Läkaren bedömer att han kan operera mig och han sätter upp mig på väntelista. Jag får med mig remiss för den speciella benställningen jag måste ha efteråt och allting görs klart. En reparation av mitt knä hade blivit ca 15 000 billigare än det knäledsbyte som landstinget redan hade godkänt betalningen för. I Stockholm skulle jag ha blivit opererad 8/9-2016.
Nu börjar det bli än mer konstiga. Nu går det från Vårdgarantin till Patientens eget val, när det gäller betalningen. Ok, kirurgen tillika verksamhetschefen, vill ge mitt knä en andra chans och reparera det istället för att byta ut det, kämpar och ordnar, fixar ordentliga bilder av knät som stöd i sin bedömning. Då bestämmer sig landstinget att det är MITT eget val! Ja, visst delvis är det det, men inte mera än att det var mitt eget val att ta vårdgarantin i Halmstad också. Det är ju faktiskt bättre att reparera än byta ut då en utbytt knä bara kan bytas en gång till då dessa inte har livstidsgaranti. Risken fanns att om jag byter den hamnar jag i rullstol i allt för tidig ålder.
Vad är då skillnaden mellan vårdgarantin och patientens eget val? I första fallet betalar landstinget alla kostnader i andra fallet får man betala alla resor och eventuella uppehälle själv och då man efter en knäoperation är enormt beroende av fungerande sjukgymnastik, ja då pratar vi om mycket pengar.
Istället så skickar nu landstinget mig vidare för en second opinion till Akademiska universitets sjukhuset i Uppsala och då går det åter på vårdgarantin. Jag vet ju inte vad jag tycker om dem där då jag inte varit där än, men ska dit inom kort. Men det enormt intressanta i sammanhanget är att inför det besöket har det fantastiska landstinget skickat med lite bilder på en magnetkameraundersökning. Vilken undersökning tror ni att de skickar då? Jo, den som gjordes i Arvika och som inte visade alla skador, detta till trots att jag i brevkommunikation med enhetschefen för ortopedin i Värmland redan talat om att det finns nyare bilder i Halmstad. Dessa kunde garanterat Landstinget ha beställt upp till sig och tittat på och som ortopeder skaffat sig en egen bedömning. Nu riskerar jag med andra ord ytterligare en avbruten operation eller felaktig bedömning då underlaget ytterligare en gång är felaktigt, men får väl hoppas på att läkarna i Uppsala har tvättade öron och faktiskt kan/vill lyssna på patienten.
Vi kan helt enkelt konstatera, jag hoppas nu att det blir rätt och riktigt, men denna resan har gett mig så många bakslag och förvånade saker, så jag har inget hopp om positiv utgång denna gång heller, jag ska uppleva det själv först.
Vårdgarantin fungerar ju enormt bra. Skadad i juni 2015, nu är det oktober 2016 och det är fortfarande inte klart och påbörjat sjukgymnastiken så att jag kan få återgå till jobbet.
Det kommer nog att bli mera skrivning i detta fallet från mig.
Micke
