Denna fråga har jag tagit ställning till för länge sen, långt innan jag fick detta besked och det gjorde jag när jag jobbade inne på ett ålderdomshem. All heder och pris till alla anhöriga som besöker sina sjuka och äldre, men ni är inte många. Jag vill inte ligga så och tyna bort i plågor. Frågan är inte av den mest trevliga saken att skriva om eller läsa om heller, än mindre vill ju min fru och barn höra om det. Det är naturligt.
Jag bestämde mig väldigt snabbt då jag upptäckte att jag glömt bort att lämna in ”det vita arkivet” efter att min pappa dog när rullgardinen Cancer drog ner. Att jag skulle upprätta det som nu heter ”Livsarkivet” men jag trodde det fortfarande hette vita arkivet, som det gjorde förr. Det hämtade jag på begravningsbyrån i Charlottenberg och nu klart. Det handlar om hur jag vill ha det, gällande min vård (om det går åt helvete, men det vill jag inte, men man vet aldrig) samt om min begravning, det enda som inte är bestämt kantor. Varför jag valde att göra det är min ensak och hur begravningen kommer bli, ja det märks den dagen det är dags om 80 år eller så. Men, när jag själv skulle planera en begravning första gången, satt jag där med frågan. Vad ville pappa? Det är något jag inte vill utsätta mina barn och min fru för. Det är varken ett roligt eller trevligt uppdrag att göra, men det är en sådan sak som måste till.
Nu är det ingen enkel sak att ta ställning till hur man vill göra med någon annans liv, som risken kunde ha blivit, om jag inte själv hade tagit ställning för det. Det är alldeles för lätt att klandra sig själv med känslan att man tog livet av den personen. Sanningen är ju den, att tar man inte beslutet så gör läkaren det, för att avsluta lidandet. Detta gäller mitt beslut om nej till livsuppehållande insatser. Min personliga önskan och min kamp är att fokusera på att överleva allt detta som är på gång, så jag kan fortsätta vara den jag nu är med allt vad det nu innebär.
Jag är inte beredd på att kasta in handduken än, jag måste först till 100% säkerhet få svaret om min Cancer är elakartad eller godartad. Läkarna tror gudskelov att de är godartade, så jag håller tummarna för att det är så. Men, finns det inget hopp om att jag överlever det, ska jag inte ha några livsuppehållande åtgärder heller när det beslutet ska tas. Helst önskar jag att de då låter mig dö med hjälp av injektion, så det är över lugnt, stilla och fint med mina närmaste vid min sida, istället för att plågas och tyna bort, men det är inte tillåtet i Sverige. Det anser jag är fel. Jag vill inte bli liggandes och plågas. Detta med aktiv dödshjälp är en helt annan sak, som jag ser det. Det är alltid tillåtet att ha andra åsikter i vanlig ordning, här på ensson.se om någon vill det. Ni kommer att få era åsikter publicerade utan redigering, bara den håller sig till de vanliga reglerna som alltid är.
Om det finns en chans att leva vidare så kommer jag självklart kämpa för det och ta den. Sådana saker som att hamna i rullstol mm är helt okej för min del, det är ett liv. Det är kommunens skyldighet att se till att jag klarar av att leva det livet, så de får ju fixa till det i sådana fall och det vet jag att det kommer ske också. Då ska jag ha en elektrisk rullstol också, så jag kan ragga runt med här i Koppom. Jag och Bonzo, han kan få sitta i korgen och åka med pappa en runda eller två. Hoppas bara, den dagen detta sker eller snarare om det sker, att batterikapaciteten är bättre så man kan åka en bit till någon vacker sjö med Bonzo så kan vi kanske fiska lite, eller bara njuta av naturen och en korv eller två.
Åter till allvaret i denna viktiga fråga.
Jag tycker det är en mycket märklig inställning som folk har till dessa två ämnen som jag nu ska skriva om.
1. Inte ge livsuppehållande vård utan låt mig få dö värdigt.
Vad är det som är så farligt med detta? Finns det inget hopp utan de håller mig igång med respirator, dropp, en massa mediciner mm och det är bara är en väg det går. Ja då vill jag inte att mina anhöriga ska sitta där och se mig döende längre än nödvändigt och dessutom dra ut på min plåga. Jag tycker det är nonsens och ingenting jag vill ska drabba mig eller dem. Denna delen jag pratar om, när det ska kunna göras, är ju när man försökt med olika alternativ. Än vidriga anser jag det, så som det resoneras gällande detta ämne, att man ska utveckla den palliativa vården och satsa mer på den. Det ställer ju inte frågan i rätt ljus, dessutom förhindrar inte det ena det andra. Man är mogen nog, enligt lag, att sätta sig i riksdagen och ta beslut när man är 18 år, men man är inte mogen nog att ta beslut gällande detta ämne och att få avsluta det själv.
2. Ja till aktiv dödshjälp.
Det finns en del sjukdomar som dessvärre bara går åt ett håll. Då tycker jag att jag ska ha den rätten att få avsluta mitt liv med hjälp av vården, om det är mitt frivilliga val och önskan. Vill de inte själva trycka på knappen till maskinen (finns sådana och används bla i USA när man är dömd till döden) efter att de har laddat den, så ge då mig själv chansen att trycka på knappen och låta mig dö. Varför detta ska vara ett så besvärligt ämne begriper jag inte. Däremot är det viktigt att man låter patienten få prata om det, kanske kommer det ett hopp mm, det är inte omöjligt. Det är också viktigt att man har bestämt sig i ett tidigt skede av sjukdomen eller helst innan i helt friskt tillstånd, som i mitt fall. Då har jag ju tagit mitt beslut när jag är vid mina sinnes fulla bruk (om jag någonsin är det, tänker nog en del nu) istället för senare, då jag fått än det ena och än det andra i kroppen och knappt orkar lyfta på ögonlocket.
Vi har en debatt i Sverige, jag tycker är snedvriden. Jag tycker det är rätt och riktigt att det är upp till kvinnan att bestämma om hon behåller fostret eller inte och jag lägger inte mig i den debatten överhuvudtaget. Det är kvinnans kropp därmed kvinnans beslut. Om det nu är så att jag vill bestämma över mitt liv. så är det är min kropp och mitt beslut, när jag tar det, om inget hopp om överlevnads finns. Genom plåga, kanske jag får några månader extra, varför ska jag då inte ha den bestämmanderätten själv att få dö värdigt på ett sjukhus, utan lidande? Är det bättre om jag skaffar mig en gammal bil och kör med full fart in i en bergvägg? Det finns ingen som kan stoppa den personen som verkligen har tänkt igenom det hela. Det är mer värdigt och medmänskligt, att jag får starta processen själv och låta mina anhöriga vara med om de vill det och sen få somna in i lugn och ro på ett sjukhus eller om jag väljer hemma med de som jag verkligen älskar vid min sida, istället för att bli ett sönderslaget lik längs med vägkanten. Dessutom, kommer ju inte alla välja denna väg, men det är fel att stänga möjligheten. Det är dessutom mindre traumatiserande för familjen och alla andra runt omkring. Med den ökade negativa påföljden som blir av det.
Om du tar med dig din hund till veterinären, så får du svaret. Det är inget att göra åt, bättre låta den somna in så den slipper plågas. Varför ska jag då, som människa plågas om jag bestämt innan sjukdomen att jag inte vill det? Grundproblematiken här tycker jag är frågan, vem har rätten att bestämma över mitt liv när jag själv har skrivit ner mitt önskemål långt innan det är dags eller snarare förhoppningsvis aldrig behöver användas för att man avlider av andra saker. Detta är den sista utvägen när hoppet är borta men det kommer aldrig att ske under det ”normala” åldrandet och krämporna som kommer med det. Det kommer inte påverka hjälpen för andra, som inte är för detta heller. Det kommer finnas kvar exakt samma förutsättningar och rättigheter för dem om de önskar. Sen, om jag ångrar mig ändå och väljer att inte avsluta mitt lidande i förväg, så kommer inte det vara problem heller, men varför så ”domedagsinställt” för att det skapas ett alternativ som är frivilligt samt under ett regelverk, ja den frågan får ställas till den som ser det som ett hinder.
Mitt liv, mitt alternativ, mitt beslut, min kropp, MIN Åsikt.
Micke
