Jag trodde att jag helt hade ställt om och bestämt mig för att fajtas mot denna jävla sjukdom. Men, helt över den akuta fasen är jag inte, utan märker det av och till, speciellt när jag ser på tv. Just nu är det lite för mycket av de jobbiga orden och jag väljer då att inte se, eller göra något annat.
Jag trodde inte att jag skulle bli så berörd av detta besked som jag blev. Ja, att det skulle kännas insåg jag ju, men att det skulle rota sig så fast. Det trodde jag inte. Frågan är hur länge det kommer vara så? Kanske kommer det vara så för alltid. Lär märkas det.
Tyvärr tror jag att jag alltid kommer att bära med mig skräcken för ordet cancer. Det tror jag i ärlighetens namn många har. För min egen del, är nog det värsta att jag inte kan göra ett skit åt det själv. Maktlösheten, helt enkelt. Jag märker också av att jag blir tröttare och tröttare. Jag vet inte om detta beror på knölarna, den mörkare årstiden eller något helt annat. Svaret på den frågan kommer nog den också. Jag tycker tiden står stilla och jag vill påbörja min resa, samtidigt som jag är mycket medveten om att den gör ju faktiskt inte det. Det är dags när det är dags.
Så är situationen för stunden i mitt liv, när det gäller dessa knölarna i kroppen.
Micke