Det är en fråga jag har funderat på nu i några år av och till. En del säger eller tänker nog nu, att jag riktigt har spårat ut. Men nej då, jag är fortfarande mig lik där. Men, roligt att jag fick dig bli fundersam om mig. Det är många som är det. Politiker från andra partier är här och tittar, har en fågel viskat om och självklart är de, som alla andra, välkomna att göra det. Men, skulle vara kul med en kommentar någon gång. Nog skrivet om det.
Det följer md ett bekymmer i medlemsskapet i NATO, men det är om alliansen är ute på jävliga uppdrag under lång tid, men det är inte NATOs fel. Det är vi, här i landet, som inte har bra nog koll på soldaternas mående inför uppdrag och nu då också som fullvärdig NATO-medlem. Det är hur vi ska ta hand om soldaterna, när de kommer hem, som är det absolut svåraste. Det förberedande arbetet är bra om det sker tillsammans med kamraterna i truppen innan man åker iväg. Möjlighet att frivilligt gå och prata med någon, ska ju självklart finnas och det gör det garanterat också.
Det stora problemet kommer ju efteråt. Nu kommer en kort beskrivning om vad denne veteran har berättat.
Uppdraget jag var med till var ner till Bosnien december 1995. Vi hade uppdraget att vara där i 1 år. Uppdraget leddes av NATO men det var efter FNs trupper hade dragit sig tillbaka i och med Daytona avtalet undertecknats, IFOR hette styrkan. Balkan var återigen ett område med fred, men det var mycket instabilt och det blossade upp små och större konflikter nästan hela tiden. Så, jag kan tyvärr säga att jag såg och hörde saker, som är omöjliga att förstå.
När jag kom hem till Sverige igen och vardagen kom, så började mardrömmarna komma. Ja, jag kunde stå på dagen och känna en lukt, som påminde om något. Men det var ju miua upplevelser mm som satte igång mina hjärnspöken. Hjärnspöken jag än idag har, men av vården, försvarsmakten eller veterancentrum har jag inte fått någon hjälp. Jag var på veterancentrum en gång, berättade hur jag mådde och mår. För att få sova mer än två timmar om natten, hade jag börjat dricka massvis. För att försöka förtränga förtränga och sova.
Jag fick ingen hjälp av veterancentrum utan jag skulle återkomma när jag slutat dricka. Än idag dricker jag av exakt samma anledning på ledigheter, men jag har ett jobb i alla fall måndag – fredag. Det jobbet gör att jag inte super ihjäl mig.
Jag vet, för jag visste inte själv då, men nu vet jag att ingen kan föreställa sig den känslan när vi gick in i ett hus, där fruktansvärt brott hade begåtts av serbisk milis. Så grymt krigsbrott, så vårt befäl sa att det säkert ligger en del sanning i det men att det var uppskruvat för att få oss dit snabbare – men fy fan vad fel vi hade.
Nu vet jag inte om befälet för den milisen lever, men gör han det är han 75-80 år gammal. Jag vet att det är många som letat efter honom, för att ställa honom till svars i domstol. Ingen har hittat honom, däremot bevis på att han var i livet fanns det. I huset satt det en äldre man, helt tyst och apatisk, mycket mycket grovt misshandlad men det var det psykiska vansinnet gjort mot honom som knäckt han, Hans fru och dotter var i rummet, båda misshandlade och nakna, bakbundna, dotterns make låg skjuten på golvet. Dottern och hustrun levde och det var för det som morfar blev tvingad göra. Tvingad med vapen mot sig och kvinnorna, gav han till sist upp – och åt upp stora delar av sitt barnbarn ett år gammal, som soldaterna kokat och serverade han. – Slut på berättelsen och jag tänker inte skriva mer, av det som han berättat för mig. Första gången tänkte jag, jaja fylla pratar. Men när berättelsen kommer gång efter annan och detaljerna lika, ja då är det sant.
Vilken normal människa, som kommer in i en sådan händelse kommer bära med sig dem hela livet. Det som är viktigast är att soldaterna får det stöd och hjälp som var och en behöver. Kanske är det behov för resten av livet. Det är ingen som vet. Men att berätta en sådan händelse, det var den som han berättade på veterancenter och då få svaret, kom tillbaka när du slutat dricka. Det är för mig ett tecken på att den personen kan byta jobb. Han var nykter men leverprovet visade sanningen. En sanning om reaktion på händelse som leder till PTSD. Vem fan skulle inte få reaktion?
Mycket kan säkert ha hänt i försvarsmakten och inom staten, sedan detta hände min vän. Men, jag är ganska säker på att landet Sverige har inte nog mycket kunskap om hur man ska jobba med Patienter som har varit under stark psykisk press och vad fan man ska säga de var när de hittade familjen. Det är förvisso bra, för då händer det inte gudskelov ofta, samtidigt som att läkare måste få kunskap och det enda sättet är ju att prata med patienter och läsa facklitteratur. Samtidigt är bemötandet och behandlingen inom psykiatrin aldrig helt lika och det är fullt naturligt. Då finns det i slutet enbart egen kunskap av erfarenhet kvar.Så, får man bygga upp arbetslagets gemensamma kunskaper. Nu är då inte alla utsatta för sådan här händelse, men tyvärr är det många krigsbrott som sker.
Norge ligger hästlängder före Sverige när det gäller att ta hand om sina veteraner. De har haft denna viktiga verksamhet igång sedan 1959. De är det enda landet i norden och Baltikum, som har ett veterancenter och som drivs till 100% av staten. Det är lite olika lösningar i alla sju länderna och man har i evigheter utrett frågan av och till. För min egen del, låter det som att Svenska staten gör det som de kan med att förhala det hela. Det är sedan länge dags att bestämma sig FÖR ATT GÅ FRÅN ORD TILL HANDLING.
Det absolut bästa är ju att samarbeta länderna emellan. Det är ju en risk att anläggningen blir alldeles för stor att ha på ett ställe. Jag är av åsikten att Sverige och Norge slår påsarna ihop och ser till att det blir ett bra ställe för båda ländernas veteraner och det är hög tid att börja jobba. Norge har ju sitt på Bäreia Kongsvinger och man skulle kunna bygga ut det. Det är förbaskat fint på Bäreia, sommar som vinter. Det är enbart att ländernas regeringar ska bli överens. Vi håller ju på att bygga gemensam polisstation på gränsen, då ska nog länderna också kunna bli överens i denna fråga. Att vi måste skicka dit personal i ett tidigt skede, för att lära sig är logiskt.
Med tanke på att vår försvarsminister gjort flera försök i riksdagen, så vet jag att han verkligen brinner för denna viktig fråga. Nu är ju makten hos honom och regeringen, utredning och kör på! Jag hoppas ministern fixar detta. För alla som drabbats av krigets skador. Jag tycker inte det behöver utredas något länge. Frågan är om det behövs göras alls. Kanske gå till förhandling. Utreda denna sak IGEN, blir som att uppfinna hjulet igen.
När jag läst motioner och svar som lämnats in till riksdagen samt utredningar, får jag känslan av att vilja förhala en uppstart då man hittar lite skillnad länderna emellan. Sådana är till för att lösas och görs lätt också om bara sista pusselbiten är på plats. Viljan till konkreta lösningar.
Så, Norge och Sverige i ny Union igen? I denna fråga i alla fall
Micke
