Det är inte mycket som förvånar mig längre när det gäller offentlig förvaltning. Tyvärr är det så, när det istället ska vara en överraskning att något fel, onormalt etc, så har det blivit en vana, en regel och man skyller på den svenska byråkratin. Detta trots att felet inte ligger i byråkratin utan i människan som tolkar, bestämmer, avgör i landet med hjälp av byråkratin.
Nu är det inte länge sen, som vi lade pandemin på hyllan. Alla fantastiska människor som kämpat sig igenom alla dessa fruktansvärda dagar, med sitt eget liv som insats. De gick som vanligt till sina arbetspass och var de som mötte denna nya fruktansvärda fiende. Fienden som sket i allt. Den tog livet av den som den ville. Den sparade ingen i samhällets olika klassar. Det var en hittills okänd fiende, som vi inte kunde se. Trots detta, gick alla inom vården till sina arbeten och samhället kunde i alla fall rulla på. Alla dessa fantastiska människor, som med olika yrkesroller inom vård och omsorgen, är verkligen vardagshjältar. Det kommer de alltid att vara och har alltid varit.
Nu har det gått något år efter den akuta fasen, covid 19 kommer för alltid att snurra runt i världen betydligt mindre farlig, men trots allt kvar. Vardagslunken började på att gå sin vanliga gång. Men, den vardagsgången är inte bra att den kom tillbaka med full kraft. Den kom, tyvärr också tillbaks med saker som vi absolut inte behöver ha – arrogans och liknande elände. Framförallt kom den tillbaka med glömska, osynlighet och självklarhet. Ibland behövs dessa tre, så det är bra att de finns. Men, i detta inläggs innehåll och innebörd hör de inte någonstans hemma.
Jag är jäkligt tacksam för alla som stod i frontlinjen under pandemin. Alla dessa fantastiska medarbetare vi har i vården och omsorgen i hela landet är verkliga vardagshjältar, varje dag och jag hoppas ingen glömmer det någonsin. Jag kommer inte göra det.
För några veckor sen, gick landets sjuksköterskor ut i strejk. De hade inget annat val. Ledande tjänstemän och politiker har helt glömt bort de år av helvete, hela världen gick igenom, med vårdpersonalen i första led. Det som samtliga partiers politiker stod och lovade, dyrt och hederligt är som borta. Borta, för att de valt bort det. Förr eller senare hamnar världen i samma situation igen, då kommer minnet med största sannolikhet tillbaka. Då passar det återigen att minnas, för det är då återigen ledningen har behovet av dem. Återigen, med enbart en sak för ögonen, precis som nu, göra det som behagar makten, för då passar det.
Att sjuksköterskorna gick ut i strejk förstår jag och de har mitt fulla stöd igen och igen osv. Jag anser att deras krav var och är fullt rimliga i Sverige 2024. Till saken hör ju att det kravet på sänkt arbetstid med bibehållen lön, är ett fullt rimligt krav och de har verkligen gjort sig förtjänta av det, för länge sen. Ett fullt rimligt krav för alla arbetstagare. En rimlighet som våra nordiska grannländer genomfört för länge sen. Lika logiskt med det, som att arbetsgivare och de olika organisationer de hör till, kommer att säga att det inte går. De presenterar den ena mer eller mindre dåliga ursäkten efter den andra. Men de glömmer det viktigaste – vill man så kan man allt.
SKR och landets regioner verkar, ha glömt bort sina fantastiska medarbetare som stod där i frontlinjen, ja kanske helt och hållet, vad vet jag.. Det finns inte pengar eller mer personal är de argument som användes vanligast. Men det finns pengar till att hyra in folk och pengar till sjuklön när folk blir utbrända och det finns pengar i extra ersättning och pengar till att köra folk över helgen från Arvika till Karlstad finns det. Är det inte otroligt vad man kan hitta på kistbotten?!
Nej, det är en självklarhet att det inte går att göra en sådan stor förändring över natten och hosta upp pengar till löner men framförallt är det inte bara att plocka fram nya sjuksköterskor mfl som har utbildning på högre nivå. Det krävs ju att platser på utbildningarna blir fler, utan det ingen personal. Under tiden måste regioner och kommuner fixa till det med praktikplatser. Man får absolut inte stänga dörren, för lösningen som nu gjordes av regionerna. Den ska vara öppen och tillsammans jobbar man fram en lösning. En lösning som på sikt kommer att ge effekten att folk orkar ett helt arbetsliv igenom, det blir ett mervärde i livet då privatlivet och därmed återhämtningen får en större del i vardagen. En lösning där vi visar att vi värnar om våra anställda och framförallt lyssnar på dem. Vi politiker har ansvaret att se dem och det ska vi göra, det kan omöjligt vara ett orimligt krav vi ställer på oss själva. Det yttersta arbetsgivaransvaret ligger på politiker i fullmäktige.
Jag tycker det är än mer fascinerande att folk går på det oppositionen säger. Att det skulle vara nuvarande styrets fel. Det är omöjligt att hinna med samt genomföra de besluten under det första året vid makten, så de ger denna enorma summa i underskott.. För det började klagas redan efter några månader, från er. Beslut som vi då ska vara skyldiga till att regionen går back 1 miljard. Märk väl att vi i S, har inte suttit vid makten de senaste 12 åren. Det har varit ett borgerligt styre, med lite vänner. Sen, den enorma orsaken var minskade anslag från staten och en mycket hög inflation.
Regioner gjorde sen, sin vana trogen, och skickade fram en chef av något slag. Den har ett enda uppdrag och det är att hålla nere arbetsgivarens lönekostnader utan att påverka de anställdas omdöme för mycket negativt. Men, den gränsen är passerad. De anställda godtar inte längre allt nonsens till ursäkter som arbetsgivare kommer med och det tycker jag är bra. Redan när jag började i vården i början av 2000-talet klagade de anställda på löner och villkor, det med all rätt. Så, man kan tryggt säga att vårdens personal har ett fantastiskt tålamod. Det ska de ha all respekt för. 24 år senare är måttet rågat och jag är säker på att frågan om arbetstidsförkortning har varit uppe på förhandlingsbordet, flera gånger. Det samma är det ju med rätten till heltid, ja den är ännu inte ett faktum inom kommuner 2024. Helt jävla sanslöst dåligt!
Sen, så förstår jag inte vad regionerna håller på med. De kallar sjuksköterskornas strejk för samhällsfarlig och kallar till förhandling för att avbryta den. Detta för att bemanningen inte kunde garanteras. Ett mycket intressant ställningstagande av regioners ledningar. Man behöver inte se längre än till hur regionerna sköter sin sommarbemanning. De beviljar ledighet, det är deras skyldighet att göra enligt lag, sen går de ut med ersättning till den/de som vill flytta sin semester för då har de inte nog med vikarier, om ingen antar erbjudandet från ledningen så kan man bli beordrad in. Beordrad för att chefer, regioner och kommuner och stat inte gjort sitt jobb bra nog och sett till att det finns utbildad personal. Så, personalen är minst sagt i ett jävla läge, snudd på livegna. När regionerna själva aldrig kan garantera en bemanning och då är verksamheten i nuvarande driftsform också samhällsfarlig, men det går inte för det finns ingen sådan skrivning.. Den är helt enkelt för dyr gentemot resultatet. Detta är inte ett problen för personalen utan ett problem inom tjänstemannastaben och på politikernivå.
Detta är inte konstigt om man ser hur det politiska arbetet ser ut. I början av 1990-talet hade landstinget i Värmland 3.5 (tror det var det) anställda politiker på heltid. Nu finns det 10 (har jag för mig), men inte nog med det. Det är i tillägg 10 politiska sekreterare. Så, nu behövs det alltså 20 personer i stället för, som låt oss säga 4 stycken, klarade av innan. En minst sagt egendomlig utveckling i en alltmer datoriserad värld med mer och mer lösningar. Jag tycker detta är en mycket märklig utveckling för att inte prata om svindyr. Men, kanske är det rätt så som det är nu och var för dålig bemanning förr. Jag har bara noterat skillnaden, värderingar får var och en göra.
Vad är det som drivit det offentliga till denna lösning, ja det vet jag inte. Men, det får mig att tänka på ett tv program jag såg för några år sen och jag tror det var på tv4. Det handlade i alla om ett sjukhus i Dalarna som hade tvingats stänga av ekonomiska skäl. Trots att det inte fanns en enda patient kvar, inga läkare etc så var samtliga på administrationen kvar. Med vad och framförallt Varför reagerade ingen på detta? Det var ju 200 (om jag nu kommer ihåg rätt) anställda kvar och kostade pengar på ett sjukhus som inte fanns. Fascinerande korkat är enda svaret jag kan komma på. Hur skötte den ansvarige sitt uppdrag Svaret på det är, det gjordes inte.
Att arbetarna återigen börjar visa sig och inte längre accepterar situationen över att någon visar dem någon hänsyn, inspel eller ngt. Det är bara bra, men det är sjukt och fel att de ska behöva göra det då det ska vara naturligt.
Micke
