Att man ska vara försiktig med all form av läkemedel, det vet vi alla om, men varför vården är som den är mot just långtidsanvändande av Opioider har jag svårt att förstå. När man läser lite artiklar online, ser man lite hur en läkare tänker även om det för mig är väldigt konstigt och varför ingen reagerar och säger emot – ja det vet jag inte. Man blir tilldelad Paracetamol och Ibuprofen som inte hjälper, personligen känner jag det som ett hån när det sker.
Skrivelse ett, från smärtcentrum Karolinska, narkosguiden, från Finland, den viktigaste kunskapen finns ändå i Fass. Här ska man ta sig en seriös funderare på, både som patient men också om man är politiker på region nivå om; Varför läkarna går emot det som står i Fass. Jag själv ställde en enkel fråga till region Värmlands medicinskt ansvariga läkare för snart fem år sen och väntar fortfarande på svar. Frågan var: Vilket medicinskt forskningsunderlag har region Värmland som inte läkemedelsproducenterna har, gällande smärtlindring med hjälp av opioider? Varför man som läkare inte vill/kan svara på det, ja det vet jag inte. Men tycker inte att frågan är oviktig i sammanhanget. För det som läkarna har som rekommenderad startdos gällande Oxycodone, är inte överensstämmande med Fass. När man då kommer till läkaren igen och säger, dosen räckte inte. Ja då kommer det, du har utvecklat tolerans och har blivit beroende. När sanningen istället är, nej patienten har inte utvecklat tolerans det är dosen som är fel från början i och med att man inte följer det rekommenderade från läkemedelsproducenterna.
Får man rätt nivå inställt från början, så kommer patienter kunna återhämta sig snabbare efter operationer mm och klara av att påbörja sin sjukgymnastik tidigare och därmed komma tillbaka till arbetslivet tidigare. När man har läkt så långt att man har påbörjat sin sjukgymnastik och haft den en tid, då kan man långsamt börja på att dra ner på medicinen, hur snabbt är det ingen som i förväg kan säga, då smärta är en individuell känsla. Beroende på skada från början, kan det vara så att man ändå måste ha smärtlindring, resten av sitt liv. Man kan se läkare säga samma sak i artiklar, som också sagts till mig ”Vid långtidsanvändning av Oxycodone, har det ingen effekt eller så har man utvecklat en tolerans så man behöver mer och mer”. Men, samtidigt så läser man bland annat från Karolinska att: ”De stora problem som kan användas och dosjusteras vid behov för att ge patienterna en dräglig tillvaro sin återstående tid.” – Ligger du för döden, ska du ha såpass hög dos så du har en dräglig sista tid, men detta gäller alltså inte alla oss andra utan vi ska ha så lite så livet inte ens är drägligt att leva. Jag kan inte se något annat än detta i den text som ligger uppe och då är det ju vansinne.
Läser man vad det står i den texten, så betyder det att ska du snart dö så kan du få smärtlindring för att få en värdig sista tid på jorden, däremot om du har många år kvar så ska ditt människovärde sättas åt sidan och det är inte längre noga med att hålla dig så smärtlindrad som möjligt, huvudsaken är att patienten inte blir beroende av läkemedlet. Det kan inte ses på ett annat sätt än så. För blir patienten beroende, så har ju ytterligare en situation i patientens liv uppstått som kommer kosta pengar för det offentliga, när patienten ska bli ren. Detta är ett ovärdigt patientbemötande och rimmar väldigt illa i mina öron. Det är dock en debatt man inte önskar ha, minst som patient till sin läkare, pga den enorma förtroendeställning som läkare har.
Det finns gott om studier som visar just det jag skrivit, men detta är det ingen som talar om. Att kategoriskt sätta ett arbetssätt i vården och aldrig gå utanför boxen, går inte. Det finns inget vårdtillfälle som är det andra likt, inte ens med samma patient (kanske ett dåligt exempel, men en kvinnas förlossning är aldrig likadan oavsett hur många barn hon har). Så, varför skulle man på detta felaktiga sätt då kunna sätta samtliga smärtpatienter i samma skål och säga, detta är rätt. Du har fel. Självklart går det inte och det behöver man enbart lite sunt bondförnuft för att förstå.
Att missbruket av tabletter har ökat, kan faktiskt ses från ett annat håll. Om jag inte har nog hög smärtlindrande medicin – hur ska man då kunna träna upp det skadade området. Men, den delen har jag aldrig blivit mött med, tyvärr. Man blir stämplad som beroende och det är ju inte något upplyftande. Är detta arbetssätt verkligen ett sunt sätt att ta hand om folk på?
