http://www.aftonbladet.se/wendela/article6645054.ab
13:32 25/11 1976 så kröp det en önskad/oönskad unge fram och såg dagsljuset för första gången. Pappan hade dragit för länge sen och fanns mycket långt undan. Mamman visade barnet kärlek för första gången och har hela tiden gjort det sen dess. Vid födseln fanns det en annan man vid moderns sida. En man som tog sitt ansvar för barnet från första stund. En man som tyvärr försvann för barnet, när barnet var 9 år. En man som slutade sitt liv i samma ålder som barnet är nu. En man som barnet älskar än idag, fastän du har varit död nu i 24 år – pappa.
Man kan vara biologisk pappa och man kan vara riktig pappa. Det är två skilda saker. Det ena måste man bara ha en kuk för att kunna bli och det andra måste man ha ett engagemang i för att kunna vara och för att kunna bevara.
Jag blev pappa i en tidig ålder och vems ansvar var det? Jo, självklart mitt eget. Killen blir i år 12 år. Några år efteråt var jag trebarnsfar och jag hade under graviditeten bestämt mig för att jag inte ville bli pappa något mera. Det räckte nu med de som fanns. Hade jag fått bestämma tidigare, hade det fått räcka med en – men detta ska inte heller gå ut över mina barn, då jag vet hur det är med en biologisk pappa som sviker och jag tänker inte svika mina barn på detta sätt. I dag så ångrar jag inte mina barn och jag älskar dem över allt annat på jorden.
Jag fick till sist min operation och var nu steriliserad. Jag kan inte bli pappa något mera. Kondomer tycker jag inte om, men jag tycker om sex i massor. MEN, vad har jag för några garantier om jag inte vill bli pappa något mera? INGA. Så enkelt är det. Om man inte som kille gör som jag gjorde och det är ju i sig ganska egoistiskt. Men fortfarande mitt eget beslut och ingen annans. Oj, vad många det är som har frågat mig om jag inte ångrat mitt beslut under dessa år (7 nu). Och svaret på detta är Nej, det har jag inte.
Jag lever idag i ett nytt förhållande och alla frågar mig om jag inte vill att hon ska få bli mamma. Ja, visst vill jag att hon ska få bli mamma, det är upp till henne det. Jag nekar henne inte det. Men jag kan inte bli pappa, då får vi hålla isär begreppen. Vill hon bli mamma, så får hon söka sig en annan gubbe och skaffa barn med för jag kan inte. Detta är mitt beslut och det har ingen med att göra. Det är MIN lagliga rätt att bestämma om jag vill bli pappa eller inte. Precis lika stor rätt som att mamman har SIN lagliga rätt att bestämma om hon ska behålla barnet eller inte. Varför ska det vara så fruktansvärt svårt att förstå att jag bara utnyttjar MIN lagliga rätt? Sen att jag kanske kan önska ändringar av det som idag är historia ur ett annat perspektiv, ja det är sant, men det har ingenting med mina spermier eller mina älskade barn att göra.
Jag vill inte bli pappa igen, jag kan inte bli pappa igen och jag önskar inte bli pappa igen.
Micke
Håller med dig där micke. ALLA ska ha sin rätt att få välja.
Sen finns det som du säger 2 typer av pappor, håller med dig helt där oxå. Synd de inte blev flera som skrev här. Tycker personligen (och nu kommer jag få skit för detta) att debatten på face på ett sätt har övergått till en delvis feminist fråga. Alla SKA lyssna på tjejen men ingen ska lyssna på killen. Hon vill bli mamma men han vill inte bli pappa. Hon har rätt han har fel o då måste han finna sig i det. Konstigt…. Sen va de några som börja diskutera problemen om pengar. Handlar ju inte om det heller, sen finns de ju dom som tycker att underhållet är högt och en del som inte bryr sig om summan. De har ju med vilken det gäller. Idag har inte alla jobb o då e 1200 kr i månaden mycke pengar.
Men nu handla ju inte artikeln om pengar. Den handla om rätten att kunna få bestämma. Vill man inte bli pappa så ska man inte bli tvingad till det heller. Man är väl två som har sex, jag tycker då att båda ska se till att använda skydd om någon, vare sig de e killen lr tjejen inte vill ha barn.
Tror inte du får skit för detta. Jag håller med dig om att debatten gick fel. Men så är det tyvärr alltid i denna fråga. Man vill så gärna lite på sin partner eller sin tillfälliga sexpartner. Men i just denna fråga, ja då kan vi inte det. Vi män har ingen rösträtt i denna fråga oavsett vad vi tycker om den saken. Men som jag har skrivit i nästa inlägg, så tycker jag att det är dags att se över bidragssystemet. Här ligger en hel del i problematiken. Visst är det så att barn kostar mycket mera än det man får i bidrag. Men så långt tänker man inte alla gånger. Många skaffar barn när man bor tillsammans och allt är frid och fröjd. Sen när man går isär, ja då ska minsann kvinnan ha barnet, för det är hennes. Hmm, jo jävlar. Återigen samma tanke som Ronny skrev om på facebook. Det är en del av henne i tankesättet (heder åt er som inte tänker så), men pappan ska minsann få betala för att han har satt barn till världen. Ja, då var vi med en gång tillbaks på ruta ett. Vems är barnet? Mannens, kvinnans eller vårt?
Micke