I min ungdom.
Vid kvällsmålet
när solen spottade blod bort i väster
gick jag ifrån
och satte mig vid Saarisjön.
Den bleka månen kom fram
och sträckte sin brödspade emot mig över vattnet.
Men jag satt kvar och tänkte över tillvarons mening.
Och fladdermössens timma kom
när sjön blev jämn som en ögonsten
I Saari syntes bara månens eko.
Men jag satt kvar och tänkte över tillvarons mening.
Bakom mig drogs fönstrens rullgardiner ned
som blåa ögonlock.
Lakanens läppar svalde mina bröder och systrar
lamposet drog ihop sig som en snigel
och försvann i deras hopvikta kläder.
Men jag satt kvar och tänkte över tillvarons mening.
Av: Lars Gyllensten
