Varning, personligt och långt – men ett mycket viktigt och stort ämne.
Att hamna i psykisk ohälsa. Det finns ingen anledning att skämmas för det. Tyvärr ligger mycket kvar av skam gällande det i samhället. En rädsla, för vad någon annan ska tyckte och tänka. Men du har exakt samma rätt att vara sjuk som alla andra har. Det är ingenting man planerat bli eller väljer. Kan en person som får hjärtinfarkt hjälpa det? Nej, självklart inte. Det är inget som patienten kan hjälpa. Men, det kommer krävas massor av oss alla andra att inse det också, men tillsammans går det att jobba bort denna skam. Skam – Rädsla – Okunskap, det går att fixa detta.
Nu är det 19 år sen, jag själv hamnade i det läget. Jag hade en våldsam oro i kroppen och det spelade inte någon roll vad än jag gjorde. Det gav inte med sig, inte det minsta lilla, hur fan jag än gjord. Däremot, eftersom jag inte klarade få ner denna gnagande oro, blev den ju tyvärr starkare och starkare eller så var det jag som fick mindre och mindre kraft att stå emot. Det är svårt att förklara det negativa ökar och ökar, man vill men det går inte,samtidigt är det en jävla fasad som man satt upp mot andra, för att inte visa hur jävligt man mår. Till ingen nytta alls, då det enbart gör skiten värre, för det är just hjälp man måste ha.
Efter att inte sovit ett skit på sju dygn, så blev det nästan som om jag inte längre styrde kroppen. (Jag upplevde att jag inte sov alls, men det var säkerligen någon minut här och där.) Jag gick till mina mediciner, tog det jag hade och svalde. Svalde och larmade, då jag åter hade kontroll på kroppen. Jag gick och låste upp dörren, så räddningen skulle ta sig in på lättaste sättet, gick sen till sängen och la mig i stabilt sidoläge, som jag sagt. Väldigt snabbt kom skammen, över vad jag gjort, gjort mot mina barn. Så innan räddningstjänsten och allt kom, hade jag bestämt mig, en gång och aldrig mer.
Då, jag jobbade med det jag gjorde på den tiden, hade jag skaffat kunskap. Dels genom utbildning men också i mötet med patienter, jag jobbade då som Skötare i psykiatrisk vård, det som förr hade en jävla negativt laddad titel Mentalskötare. Jag visste vad jag behövde göra, vem som behövde göra det, vilka verktyg jag hade att ta till. Så, var det att bli stenhård mot mig själv och aldrig tillåta mig må så dåligt en gång till och för att klara av det var jag tvungen att hitta mina utlösande faktorer. Och det har gått bra, men jag vet ju att det kan komma igen och det har det gjort men då är det omedelbart arbete som gäller, det har aldrig gått så långt som det gjorde den första gången. Nu för tiden, tar det inte många sekunder att vända det och jag kommer inte ihåg när det var sist, bra är det. Varför jag inte började jobba med mig själv innan försöket, ja det vet jag inte. Min teori är att jag förstod inte hur illa oron kunde bli, svaret är inte noga. Det viktiga är att jag överlevde och aldrig försöker ngn mer gång.
Självklart var det jobbigaste första gången jag tog tag i dessa tankar och oron, men för varje gång det vände blev det lättare och lättare och förbannat glad är jag för det. Förutsättning ett är att först och främst erkänna hur man mår, först för sig själv och sen till andra runt omkring som behöver veta. Jag började sakta men säkert min resa åt rätt håll. Min akuta fas, gick över på en dryg månad, men innan jag kände mig helt trygg med allt, så tog det ungefär ett år.
Att man förr eller senare kommer till en period med dåliga stunder i livet, så som vid dödsfall, det vet vi alla. Man måste då tillåta sig sörja, det är en normal och sund reaktion. Men, man måste ut ur det stadiet, för man får inte fastna i sorgen för då är man på fel väg och på väg till depressionen igen. Sörjer man inte kan det, också lösa ut en kraftig reaktion senare i livet. Det har jag varit rädd för, efter denna sjukdomen men det har gått bra.
Jag hade en sak i skallen, lätt tillgängligt och jag tror det var därför jag orkade komma på benen. Sen vet jag inte om alla gamla släktingar säger så till sina barnbarn, det var min farfars ord som kom: ”Du klarar minst 50% mer än vad du själv tror och du klarar minst 100% mer än vad mamma tror.
Dessa ord som kom, är en del av en massa ”verktyg” man kan använda sig av. Allt handlar om vad din egen väg innehåller och att du tar fajten, fajten med dig själv och de utlösande faktorerna. Det var alltid farfars ord jag började min resa (kamp) med, när jag började känna av att måendet inte var som det skulle och ju längre in i läkandet ju mindre antal andra verktyg behövdes. Det blev lättare och lättare och längre och längre emellan och jag blev till slut stolt och glad över att jag klarade det.
Det absolut jobbigaste av allt, var det svek jag gjort mot mina barn. Den enda som kan bevisa, att det inte händer igen, det är jag själv och det gör jag sen dess och kommer fortsätta göra. Nu när de blivit vuxna, är detta genompratat och klart för länge sen.
Jag skäms för det jag gjorde, men det jag skäms för i det sammanhanget är ju att jag svek barnen. Att jag blev sjuk skäms jag inte för och det har jag aldrig gjort. Man kan inte hjälpa det, blir man sjuk så blir man. Det kan svårt för andra att förstå, då inget syns. Om man hamnar i en förlossningspsykos, kan mamman hjälpa det? Ska hon skämmas för det? Svaret är nej på båda frågorna så klart. Det är sånt som händer, då får vi hjälpa och inte döma. Det är det vi har vården till och våra medmänniskor.
Det svåraste under min kamp, har varit att behöva försvara mig. Det går, nu för tiden lätt, men det var ju inte en extra sak jag ville ha på samvetet och sen få jobba med, efteråt. Nu vet jag vem som menar väl med en fråga samtidigt, som jag känner av vem som inte gör det. De signalerna märker man snabbt. Det finns personer i mitt liv, precis som hos alla, som aldrig skulle göra något för att skada mig. Är man inte själv inställd på det, ja då inser man det inte. Men är man det, kommer det hos mig följd frågor. Vad menade, varför sas det, finns det en annan syn på saken? Ni förstår garanterat vad jag menar. Gudskelov har jag (tror de flesta har det) fler som vill mig gott än ont i livet, det är så jag tror och hoppas i alla fall. Det har i alla fall varit lärorikt och nyttigt att ha med aktivt i tanken. Sen, har jag då varit i kontakt med folk som oavsett vad man säger eller hur, ja det går helt enkelt inte att få kontakt med den sidan som är till för att förstå. Det ligger i DNAet eller så är det en brist i kroppen som gör att det inte går. Kanske är svaratt det finns folk som saknar det och enbart har sig själv i tanken hela tiden. Det har blivit en mental låsning som gör att de antingen bara glömt hur man gör eller så har de förlorat förmågan obotligt. Oavsett vad, är det inte värt att lägga energi på. Det blir bara värre för mig själv. Så då svarar jag bara att jag inte vill prata med den om det. Avvisa på ett trevligt sätt helt enkelt. Om folk är så, jag tar aldrig en diskussion om något annat heller.
Själv har jag svårt för att acceptera att någon tar sig rätten att ifrågasätta en läkardiagnos, som lekman, jag har ingen anledning att själv sitta och göra olika tester online, för att se om jag har någon sjukdom. Gör man dem noga många gånger så lär man sig vad man ska svara och det är inte så det ska göras. Inte är det en diagnos heller, det är läkare som sätter det. Tyvärr verkar det bli vanligare och vanligare med egna diagnoser, sen går man till läkaren och säger vad som behövs. Synd, då det är att förstöra systemet som är till för att skydda de som behöver det. Men, att folk gör så ger ju effekten i folkmun, ”se den där då, sjuk jojo”.
Bästa sättet, när man orkar själv är att prata, skriva om sin situation och självklart hålla sig till sanningen. Att ljuga, när man ska läka psykiskt är det absolut sämsta man kan göra och att ljuga för sig själv, är det allra sämsta. Det enda det leder till är ett möjligen bättre mående en mycket kort tid och ett jävla dåligt samvete efteråt. Helt enkelt jävligt dumt och ställer bara till det.
När du berättar vad du går/gått igenom, är det väldigt utlämnande. Jag upplevde det så i alla fall. Men, känslan efter var något helt annat. Tyvärr ligger det mycket hysch hysch och skam kvar i samhället. Detta kan nog bero på att två generationer bort, pratades det knappt om alls om alla släktingar. Dessa bodde oftast inte ens kvar i kommunen. Men, Sverige gjorde en mycket stor förändring gällande omsorgen i början av 90 talet. Den gjordes i två omgångar. 1992 genomfördes ädelreformen, enkelt förklarat sjuka och Gamla blev ett kommunalt ansvar. 1995 genomfördes steg 2 och den kallas den psykiatriska ädelreformen. Lätt förklarat, i Värmland bodde de på Mariebergs sjukhus i Kristinehamn och de blev nu utflyttade till sin hemkommun, då kommunerna åter fick ansvaret.
I detta hittar vi också, tror jag, den skam vi dras med än, men som gudskelov det blir mindre och mindre av. Man ville inte vara avvikande för då skickades du iväg. Med avvikande menar jag också verkligen allt. Hade du dyslexi så var du underbegåvad och skickades bort. Helt enkelt ett jävla sjukt och felaktigt system. Men när de började med det, en gång i tiden, var inte kunskapen så hög som den är i dagsläget.
Nu, var de återigen hemma och man kan tro det var frid och fröjd med det. Nej då, men de var i rätt kommun i alla fall.
Tänker man på allt lidande detta gamla system drog med sig, är det inte konstigt att skammen är där den är. Det var ju inte enbart den som skickades iväg, som mådde dåligt, utan det gjorde ju alla släktingar. Ju närmare släktskap, ju värre var lidandet naturligtvis.
Men vi, som lider av eller har gjort psykisk ohälsa, har ingenting att skämmas för. Vi har visat oss sårbara i vår mänsklighet. Ingen ”vanlig frisk” människa går genom livet utan att känna av sorg mm. Men, vi måste ur sorgen och få vardagen att fungera, livet går trots allt vidare. Den man förlorat, hade aldrig önskat att man hamnar i en depression. Ja, inget alls negativt önskar de oss utan tvärtom.
Genom att våga berätta om att man har varit med om en sådan här sak i livet, tror jag bara är bra. Detta för att fler ska våga göra det och på det sättet visa att man är inte ensam om det. Kom ihåg att du är värdefull och vacker precis som den du är.
Mick
Micke
