Nu ska jag göra något, jag tycker är jättejobbigt att göra. Jag ska skriva om mig själv och hur det är om dagarna och vad det beror på. Då kanske det blir enklare att förstå mig. Jag vet att det blivit en annorlunda mig, en jag inte tycker om att vara. Jag känner det i sinnet, att det inte är som det brukar. Men det är mitt eget ansvar att jobba med saken och det gör jag. Jag måste det, för annars tror jag det enbart blir värre. Så, mer nedstämd än vanligt och hörs inte så mycket som jag brukar. Dessutom är det ju en normal reaktion på det hela. Detta är också det jobbiga med att jag förlorade möjligheten att fortsätta i kommunrevisionen. Jag hade tankar på annat då, än som det är nu, men men livet har sin gång ändå.
Min önskan är: att jag ska få behålla mina uppdrag som jag fortfarande har kvar. Jag lovar bli bättre på att meddela om jag känner det är dåligt med ork etc. I skrivandets stund är det lugnt om hur jag mår. Det är lite neråt och vore konstigt om det inte är det. Ring och fråga om det är något jag kan bli med på.
För några år sen var jag inlagd på Torsby sjukhus, då jag hade fått så jävla ont i magen. Normal magsmärta, har jag varit med om innan, så säker på att det inte var det. Jävligt ont gjorde det när läkarna undersökte, men de måste ju få göra sitt jobb.
Denna gång var det helt annorlunda och nästan olidligt ont och det i hela magen och jag har ingenting liten mage, det kan ni nog alla som känner mig skriva under på även om jag har var än större för 22 år sen. Men det är en annan historia.
Då Värmlands specialister på buk finns i Torsby, speciellt sådana magar som min (jag är tjockisopererad, så jag brukar säga att de gjorde en snabbare väg mellan käften och röven) en gastric bypass operation med andra ord. Efter att läkaren ringt Torsby, blev jag skickad dit och skönt var det. Det är fint på Torsby sjukhus och jag har bara haft bra personal där. Feber som bara steg, ont i magen och en sänka som var allt annat än bra.
Efter röntgen, Magnetkamera Gastroskopi och blodprov i omgångar, var det ingen som fortfarande kunde sätta fingret på vad det var. Trött som fan, febrig och anmält jävligt dåligt mådde jag. Så kom frågan att ta ställning till. Går du med på operation med titthål så vi får se direkt med ögonen, om vi kan avgöra vad det kan vara. Självklart fick de det och jag blev minst sagt chockad över svaret magsmärtan berodde på att jag hade inflammation i hela jävla magen och jag kan ju säga att den smärtan då de börjat runt och irriterat vill jag aldrig mer känna.
Då kom så beskedet som är grundorsaken till det här inlägget.
Så kom då, beskedet som gjorde att hela min värld rasade. Jag har aldrig känt mig så ensam, liten och förtvivlad förr i livet som jag gjorde då. ”Så har vi ett annat besked till dig, du har tre tumörer som sitter illa till.” Så patetiskt och dramatiskt som den känslan som kom var, har jag knappt ord för. Nära och kära visste att jag var sjuk och var inlagd, men jag ville inte eller rättare sagt orkade inte prata med folk i telefon.
När jag inte orkar med att prata, ja då är det ett stort seriöst fel, för min trut brukar gå även om det inte är så vettigt det jag säger så går den. Vettigt och vettigt – tycker jag något så gör jag. Sen får folk tycka vad de vill om det. Jag har ju åsikter om andra, det är bara gilla läget och då tillbaka, det överlever jag.
Det tog evigheter att skriva SMS till mamma, var en massa i skallen som snurrade och tårna bara rann. Rann pga dödsångest, en tomhet samtidigt som en massa konstiga saker snurrade, mer än det brukar och helt ologiskt.
Det stod ungefär så här, efter 30 minuters kamp. ” Ring xx jag orkar inte prata. Få tag på fru och de tre ungarna mina. Berätta att jag har tre tumörer som sitter jävligt till.” – tiden stod stilla, svaret kom: ”Jag har meddelat xx. Åker till Koppom nu och berättar nu.” Mitt enda svar blev tack, mamma. Gud vilket löjligt svar kände jag, men det fick vara bra nog.
Jag har på varje sida, mellan skulderblad och bröstkorgen, en tumör tillhörande Sarkom. Jag vet inte vilken sort än, mera än att de är ganska säkra på att det inte sitter i skelettet eller brosk.
De sitter jävligt till, Värmland ansåg sig inte ha kunskap nog, för att operera och det samma bedömde Örebro. Örebro tyckte jag behövde till Sarkomcentrum vid Karolinska i Stockholm. Tyvärr kommer nog en del vävnad förstöras under operationen, men det är ingen ide att bry sig om det nu. Svårt att undvika pga platsen de är på.
Den på höger sida är störst och den som de funderar på nu. Den är i storlek som en datormus ungefär. Det är ju inte direkt gott om plats i området heller på någon människa, så det gör att axeln bryter sig i fel ställning och påverkar en massa. Det är också den stora anledningen till att jag vill bli av med den. Nu har det påbörjat på vänster sida också de senaste två tre veckorna. Tyvärr verkar de växa. Jag får ont, från ryggen ut i armhålan och sen som ischias i armen ner till lillfingret. Garanterat någon nerv som blir klämd.
Sen, den tredje sitter lite längre ner i ryggen. Ner mot svanken till och längs ryggraden. Den ser inte heller ut, att sitta i skelettet och denne har jag hittills inte ont av alls. Sorten den tillhör är Schwannom. Jag kallar den för tysken, då jag tycker det låter som om en full tysk bestämde namnet på tumör familjen, en gång i tiden.
Jag har sedan början av detta året, märkt att ju mer ont jag har, ju mer håller jag på med fingrarna och händerna och leker med dem. Sömnen min påverkas negativt, så jävla mycket. Det är sanslöst.
Smärtlindring får jag inte något av denna region, på grund av ett jävla regelverk, som de har. Jag har gett upp den kampen.
Det är enbart en tröstlöst kamp som inte leder någonstans framåt för min del. Sitter en läkare och säger ta två panodil och en Ipren, så hjälper det. Nej, det gör inte det. Tragiskt är det hela.
Nu har jag inte skrivit allt detta, för att ni ska tycka synd om mig. Jag anser det inte är mer synd om mig, än om någon annan. Jag har många bra personer att prata med, om jag själv vill, och familjen förståss. Jag har inte gett upp fajten. En blandning av Ensson och Rundin blod rinner i mig. Det är nog därför jag är så envis.
Om du ser mig hålla på, mycket med händerna eller fingrarna, vet du nu varför. Det är då snällt att hjälpa mig och påminna mig om det. Hjälpa mig med att bromsa mig helt enkelt, för detta med fingrar och händer är inget jag gör medvetet, ovana. Jag kommer på mig själv till slut. Om jag då fortsätter lite till, vad jag då gör. Blir jag snart sittandes och svetten rinner. Ja, det rinner nästan som om jag skulle stå i en dusch. Det går oftast över på 10 – 15 minuter. Jag kan säga att det är energikrävande.
Nu är denna berättelse också gjord. Så får jag sen se, vart livets resa tar mig. Det märks.
Om nu någon har läst detta inlägg, så tackar jag för att du tog dig tid att göra det. Jag ser inga kommentarer på de politiska saker jag skrivit, därför jag antar ingen läser på ensson.se. Men jag hoppas det ändå så jag slipper berätta för så många.
Ta hand om er, livet är för kort för att slösas bort.
Micke
