Att vara pappa och att vara biologisk pappa är två skilda saker.
Detta lärde mig en person för många herrans år sedan. Jag kallade honom pappa, trots att han inte var min biologiska pappa, men han var fortfarande min pappa. Tyvärr förlorade jag honom alldeles för tidigt, den 18 augusti 1986. Minnet och smärtan efter pappa kommer alltid att finnas kvar och jag kommer alltid att älska han. Hans mjuka skägg och hans alltid mjuka tröjor i något gott material. Det var cancern som tog min pappa. Jag kommer ihåg hur arg jag var som inte fick åka och hälsa på han för min mamma och pappa ville inte ha besök själv. Nu i efterhand, när jag växt upp och tror mig veta hur han såg ut, är jag evigt tacksam att jag har det minnet jag har av den friska pappa.
Vi hade alltid roligt tillsammans och hans fru Annelie är och var en underbar person mot mig också. Mycket trevliga stunder i skog och mark, men framförallt alltid detta välkomnande och tryggheten som fanns hos dem.
Idag är jag lika gammal som pappa var när jag förlorade han. Jag har själv barn i samma ålder som jag försöker kämpa för varje dag. Hur det går får barnen själva yttra sig om, men jag tror att den rätta sanningen kommer när de är vuxna.
Jag kommer aldrig att glömma orden jag fick av pappa när jag frågade om varför jag kallade han för pappa när han nu inte var min riktiga pappa. ”Jag älskar dig som om jag vore din riktiga pappa.”
Älskade dig och älskar dig än idag, pappa Rolf Hagberg. 
Tänk vad mycket vackrare samhället hade varit idag om fler hade varit som dig.
Micke.
