Ja, då är det då dags. Sista kvällen hemma innan det bär av till Karolinska Sjukhuset och planera inför framtiden. Jag vet inte om jag kanske har överreagerat utifrån beskedet som kom. Även om det var jobbigt och ledsamt, kändes det rätt ändå. Jag kommer ihåg den känsla som kom, när pappa dog. Ja, hur ville han ha det? Det är ingen lätt fråga, när den kommer. Därför åkte jag till Janssons begravningsbyrå i Charlottenberg. Jag hade vetskap om ”det vita arkivet”, men nu var det annorlunda och heter livsarkivet. Det var många frågor att svara på, men nu är det klart. Musik, kyrkoherde, kläder, blommor, kista, sten, vart mm mm.
Det kanske kommer som en överraskning för någon av mina nära, men jag vill verkligen ha det på det sättet som står. Någon tycker säkerligen att jag tex inte ska ha någon sten. Det finns ingen anledning att det ska springas till den och stå där och gråta. Jag vill inte det. Kom ihåg mig för den jag var istället och behåll det ljusa. Att människor ska minnas mig med sorg, är inget jag vill.
Den första chocken efter beskedet släppte efter 2 dygn. Eller snarare började släppa då. Så var det allt med planeringen och så kom till sist samtalet jag väntat på, men samtidigt fruktat. Nu var det inte längre två tumörer utan tre. Nummer tre sitter i kotpelaren och enligt läkaren så är det den som orsakar min smärta. Men efter att de granskat mina röntgenbilder är de väldigt säkra på att alla tre är godartade, men inte helt. Men jag väljer att gå på den erfarenhet och kunskap de trots allt har.
Det som gör mig mest överraskad gällande detta är svar jag får. Uppenbarligen har jag som patienten i Värmland ingen rätt att få reda på hur illa ställt det är eller inte med kroppen. De tumörerna under skulderbladen har de sett på röntgenbilder sedan 2018, den I kotpelaren sedan 2007. Jag, som patient, har inte fått någon information alls om detta. Det är milt sagt väldigt konstigt, ja ärligt talat förjävligt. Sådan information är ju aldrig rolig att få eller ge, men patienten måste ju ha den rätten till kunskap om vad läkare hittat vid undersökningar. Tyvärr ansåg läkare att jag inte haft den rätten innan jag kom till Ortoped Petter Gustafsson Arvika sjukhus. Ska jag vara helt ärlig, gällande honom, så har han engagerat sig i mitt fall betydligt mer än en patient kan kräva men jag är enormt tacksam för allt han gjort. Jag hoppas innerligt att han kommer stanna kvar på Arvika sjukhus tills pension. Jag vet inte om Petter är här och läser, men jag är verkligen tacksam.
Nu finns det garanterat någon läsare som är korkad nog och tror jag fått beroendeframkallande medel av honom och att det är därför jag är tacksam, men det är så som det kan bli. Lokala smärtblockader, remiss till Värmlands egen specialist, kom på vårdplanering på ledig dag mm mm, men det jag tycker mest om av allt är just rak och ärlig kommunikation mellan oss. Så underbart att det finns sådana läkare.
Nu är det dags att lägga ner plattan jag skriver på. Taxi kommer och hämtar mig 04.00, så mindre än 11 timmar kvar tills dess och min resa då tar fart på allvar med att bli av med skiten. Skönt, samtidigt som det självklart påverkar mig och mina känslor åker upp och ner, runt runt. Skönt för då är man som man ska var.
En känslomässig blandning av Berg och Dalbana i kombination med virvelvinden.
Micke
