Tänka sig hur olika livets lotter kan falla. Åren går snabbt och jag har nu levt med mitt skadade knä i tre år. Tre år av smärta så väl fysisk som psykisk och dessvärre ser det ut att bli många år till då kirurgin nu bestämt sig att det inte går att operera mer, men smärtan blir inte bättre för det utan snarare sämre – både den fysiska och psykiska. Zlatan och Mats Olsson hade privata försäkringar i och med att de är sportutövare. Första frågan jag har fått svara på är: Är du Landsstingskund eller försäkringskund. Man skulle försöka reparera mitt knä och om det inte föll väl ut skulle knäleden etc bytas ut. Nu sitter jag här efter tre operationer, 15 talet läkare och än fler läkarbesök utan reparerat knä och ingen planerad protesoperation.
Det är intressant detta med smärta och man kan fundera på hur en läkare tänker. Man har en laglig rätt till smärtlindring, men det verkar inte vara det viktigaste. Det viktigaste är att inte skriva ut preparat som innehåller Morfin eller andra beroendeframkallande produkter. Visst, det är så att det föreligger en stor risk för beroende av dessa preparat. Det ska vi inte sticka under stolen med. Men samtidigt ska man heller inte se alla patienter som narkomaner enbart för att man önskar ett liv med mindre eller helst avsaknad av smärta. Hade jag kunnat skruva tillbaks tiden till före skadetillfället hade jag mera än gärna gjort det, jobba vill jag och längtar efter mina underbara kollegor och våra kunder varje dag.
Det är lätt att sitta på ett kontor och aldrig ha träffat patienten och göra en bedömning om att Nej, hen får inga mer läkemedel utskrivna. Saker och ting kan hända i livet som gör att man måste höja sin smärtlindring tillfälligt, detta skedde i mitt fall. Om man studerar fass kan man utläsa enligt följande: Den vanliga startdosen är 10 mg/2ggr dag av morfin depå tablett och om man har gått en längre mer tid på morfinbaserade preparat eller liknande kan man behöva startas på en högre dos med en gång. I Mitt fall är jag i dagsläget uppe i 15mg/2ggr dag. Kan man då säga att jag är uppe i hög dos efter 3 år? Nej, är nog mitt tycke och jag har också andra bekanta inom vårdens samtliga vårdande grenar som håller med i det ställningstagandet. Däremot kan jag efter 3år konstatera att man inom den somatiska vården har en enorm övertro på paracetamol och ibuprofen preparat men också en övertro på opiaters smärtlindrande effekter i och med att jag inte en dag på dessa tre år varit helt smärtfri, samt att man helst ska vara frisk eller läkare själv för att orka ta fajten med vårdpersonalen, för oftast har man blivit tagen för att vara narkoman.
Nu sitter jag här då i Värmland, förvägrad medicin av läkare som aldrig träffat mig och nekad starkare smärtlindring under 9 dagar, så jag får nu klara mitt skada knä med 2’500mg 4 ggr/dygn paracetamol och 1’400mg ibuprofen 3 ggr/dygn. Ena stunden hävdar läkare fass instruktioner och i andra så ignoreras desamma, men tanke på att i Fass står det klart och tydligt att opiatprodukter ska fasas ut, men i mitt fall blev det alltså ett tvärt slut. Min skada är då trasigt främre och bakre korsband, inre ledband samt i stort sett hela båda meniskerna. Jag kan då tillägga att jag inte hallucinerat eller på andra sätt lidit av någon form av abstinens dessa dagar, men däremot haft en sjuhelsikes smärta.
Ont får jag inte ha, så att jag ska behöva använda opiater, men smärtcentrum och lära mig leva med smärtan ska jag till. Ja, det låter då lite konstigt, jag får inte ha ont, men jag ska lära mig leva med smärtan. Man ställer sig den stilla funderaren om läkare någonsin har upplevt riktig smärta.
Alla vi som lever med smärta varje dag är inte missbrukare bara för att vi talar om för läkaren att nu har jag behövt ta mer smärtlindring en stund. Vi är inte heller missbrukare för att vi vill leva utan smärta. Vi har inte ett lägre människovärde än någon som är smärtfri. Sen finns det alltid personer som är duktiga på att gömma sig bakom några riktlinjer som tex socialstyrelsen skrivit ut, men se just det, det står riktlinjer inte lagar.
Sjukvården har under dessa tre år enbart blivit sämre. Allt svårare att komma fram till de olika enheterna och framförallt få seriös hjälp. ”Vad exakt kan jag hjälpa dig med idag?” Brukar vara en ytterst vanlig fråga. Ja, du vet väl varför jag söker ditt pucko – brukar jag då tänka.
I dagsläget får man större smärtlindring om man går till tandläkaren än vad man får från den somatiska vården.
