Detta kan samtliga som verkligen känner mig skriva under på – jag älskar hundar. Det är något med dessa håriga varelser som jag alltid älskat. Det är något alldeles speciellt att ligga på sidan, hunden ligger framför med ryggen helt mot mig och huvudet på armen min – då sover jag som bäst. Ja, är det inte sovdags kanske det bara blir en tupplur eller en stunds mys. Förbaskat gött är det oavsett.
På grund av min kärlek till hundar, har jag varit tvungen att ta ett beslut. Ett beslut som ligger fast, hur ont det än gör. När man tar på sig ansvaret om ett husdjur, måste man alltid sätta djurets väl i första hand. Hunden har inte valt att flytta till mig, det är jag som valt att hunden ska bo hos mig. Med tanke på mina skador och region Värmlands ovilja att åtgärda dem så är det inte rätt beslut att ha hund. Det är i sådana fall ett egoistiskt beslut och då har jag inte längre hundens bästa i åtanke, i och med att jag inte orkar det hela fullt ut. Nu går det ingen nöd på han ändå.
Jag har aldrig varit blödig när det gäller hundar, men det har ändrat sig nu och orsaken till det är troligen beslutet att Bonzo blir min sista hund. Alltså den underbara hårhög/vovve/rackebus/bebis mm som jag kallar han (kärt barn har många namn) kommer att bli min sista hund och det gör ont att tänka på, men så får det bli. Jag tycker inte om att lämna honom och absolut inte om jag vet han blir ensam. Då vet jag att han ligger på fönsterbrädan och tittar ut efter oss. Vår älskade Bonzo!
Micke
