Innan jag skriver något mer, vill jag bara tala om, att den som denna resa handlar om har gett mig tillåtelse att skriva samt publicera om den samt personen har läst och godkänt all text,
2014, blev ett mycket jobbigt år för mig och min familj. Det var väldigt mycket dödsfall, av nära och kära och på kort tid. Att man blir negativt påverkad av ett dödsfall är ju en naturlig reaktion, men det gäller att ta sig ur det mörker man hamnar i. Någon har det betydligt svårare för det än för andra, det är också naturligt då vi alla människor är unika. Inget av detta är något att skämmas för, det bara är så. Ett bra ordspråk: “En drake lyfter i motvind”.
2013, var min fru sjukskriven, pga en olycka på sitt arbete. Hon var alltså redan mycket sårbar, som vi alla är i en sådan situation. Så kom då, det fruktansvärt jobbiga året, för oss båda då vi förlorade först min svärfar och någon vecka senare min farfar. Det förstår vem som helst att det är ett jävla mörker att hamna i, men man måste kämpa sig upp ändå och ibland kan fortfarande negativa känslor komma, då jag tänker på dem, även om det för mig blir lättare och lättare att hantera det. Jag har hittat min väg att lösa det på. Tyvärr, har jag mötts av dödsbesked förr, som gjort att jag skapat mitt sätt och det är jag glad över att det fungerar. Nu var jag väldigt ung, vid första mycket jobbiga tiden då det hände, men jag hittade mitt sätt efter att ha pratat med mina närmaste. Att ett barn är lättare att påverka, både positivt och negativt, än en vuxen, är ju ingen nyhet “Svårt att lära gamla hundar att sitta.” Jag tror att det är väldigt svårt att möta döden så nära i en vuxen ålder än för ett barn. Man förstår ju betydligt mer av vad det innebär, än vad ett barn gör.
Detta gör ju inte mig till någon bättre eller sämre person för det. Det enda det visar är att vi alla är unika och fina på vårt egna sätt.
Efter att då ha brottats med sorgen i 2 år samt sitt egna fysiska mående, orkade inte min fru längre och börjar då uttrycka livsleda (som det så fint heter). Men, hon uttryckte aldrig att hon egentligen inte vill leva och har inte gjort det i skrivandets stund heller. Däremot, har hon gång efter annan bett vården om hjälp med både det psykiska och fysiska måendet och förmedlat det på följande sätt: “Jag vill leva, men jag vill inte leva så här.”
Den meningen är ett starkt rop på hjälp, för att kunna ta sig ur mörkrets bekymmer med än det ena än det andra, men det är absolut inte ett uttryck över att man vill ta sitt liv som många kan läsa det som, om man inte är förberedd och verkligen förstår det svenska språket och de olika uttryck som vi har, där detta nu är ett sådant utryck.
Fortsätter imorgon………..
Micke
